Sex- och samlevnad för alla! Eller?
Idag lyssnade jag på "Hallå P3!", de pratade om att alliansen vill lagstifta om att alla elever i den svenska skolan måste delta i sex- och samlevnadsundervisningen. Diskussionen om hurvida undervisnigen är bra eller inte var en del av dagens ämne. Något som disskuterades väldigt lite, och som till viss del kanske hamnar lite utanför ramen av det aktuella ämenet, var hurvida sex- och samlevnadsundervisningen anpassas efter de icke heterosexuella elevernas situation. Nästan alla som ringde in pratade uteslutande om undervisning anpassad efter att en man och kvinna lever ihop.
Visst, heterosexuella är i majoritet, och visst måste man prata om kärlek och sex mellan man och kvinna. Men man kan inte skilja på homo- och heterosexuella rellationer i undervisningen, det skapar en otrolig klyfta mellan det som är hetero och det som är homo. Eller mittemellan.
När jag gick i högstadiet gav läraren klassen olika påståenden, eleverna skulle sedan ta ställning genom att ställa sig i olika hörn av klassrummet. Läraren frågade: "Tycker du att det är okej med homosexuallitet?" (Att vi ändast var två i klassen som tyckte att det är okej att vara homo är en annan historia). Hur kan man ens ställa en sådan fråga?! Ställer man den måste man också ställa: "Tycker du att det är okej med heterosexuallitet?". Men det gör ingen, för alla förväntas ha nemas problemas med heterosexuel kärlek. För heterot är norm.
Livet handlar mycket om värderingar när man går i högstadiet, av någon anledning är det jävligt ocoolt att vara bög. Behandlar man bögar och flator, eller i alla fall begreppen, på ett annorlunda sätt än heterotjejer och -killar skapar man som lärare automatiskt olika värderingar hos eleverna.
Ett annat exemepel ur verkliga livet var en samtalsgrupp för tjejer jag tvingades delta i under årskurs nio. Vi tjejer skulle på ett tjejigt sätt prata sex. Heterosex, heterosex, heterosex... Och när en av mina klasskamrater frågade hur man skulle göra om en annan tjej stötte på en, fick vi tjajor i klassen höra att homotjejer minsann höll sig till sina egna. Detta fantastiska råd och tips på vägen om att flator bara dras till andra tjejer som gillar tjejer gav utbildaren från RFSU.
Dessutom fick jag veta att tjejer som har sex med tjejer inte kan smittas av några könssjukdommar mer än flatlöss. Bull shit!
Jag är lite nyfiken på hur din undervisning i sex- och samlevnad sätt ut? Hetero som homo? Vad har du saknat eller vad har varit asbra, ur ett queerperspektiv?
Visst, heterosexuella är i majoritet, och visst måste man prata om kärlek och sex mellan man och kvinna. Men man kan inte skilja på homo- och heterosexuella rellationer i undervisningen, det skapar en otrolig klyfta mellan det som är hetero och det som är homo. Eller mittemellan.
När jag gick i högstadiet gav läraren klassen olika påståenden, eleverna skulle sedan ta ställning genom att ställa sig i olika hörn av klassrummet. Läraren frågade: "Tycker du att det är okej med homosexuallitet?" (Att vi ändast var två i klassen som tyckte att det är okej att vara homo är en annan historia). Hur kan man ens ställa en sådan fråga?! Ställer man den måste man också ställa: "Tycker du att det är okej med heterosexuallitet?". Men det gör ingen, för alla förväntas ha nemas problemas med heterosexuel kärlek. För heterot är norm.
Livet handlar mycket om värderingar när man går i högstadiet, av någon anledning är det jävligt ocoolt att vara bög. Behandlar man bögar och flator, eller i alla fall begreppen, på ett annorlunda sätt än heterotjejer och -killar skapar man som lärare automatiskt olika värderingar hos eleverna.
Ett annat exemepel ur verkliga livet var en samtalsgrupp för tjejer jag tvingades delta i under årskurs nio. Vi tjejer skulle på ett tjejigt sätt prata sex. Heterosex, heterosex, heterosex... Och när en av mina klasskamrater frågade hur man skulle göra om en annan tjej stötte på en, fick vi tjajor i klassen höra att homotjejer minsann höll sig till sina egna. Detta fantastiska råd och tips på vägen om att flator bara dras till andra tjejer som gillar tjejer gav utbildaren från RFSU.
Dessutom fick jag veta att tjejer som har sex med tjejer inte kan smittas av några könssjukdommar mer än flatlöss. Bull shit!
Jag är lite nyfiken på hur din undervisning i sex- och samlevnad sätt ut? Hetero som homo? Vad har du saknat eller vad har varit asbra, ur ett queerperspektiv?
gaybloggen.com
Jag har ett tag följt www.gaybloggen.com. En 18-årig kille bosatt i Stockholmsområdet. Han dokumenterar noga sitt liv och skriver uppenbart om vad han tycker är viktigt i sitt liv. Till en början var jag något skeptisk mot denna blogg med med tiden, och framförallt då jag började läsa de komentarer bloggen fått, har jag förstått vilken funktion denna virituella dagbok fyller. Unga människor som hör av sig och tackar och bugar och bockar för den kraft bloggen verkar skänka dem. Allt ifrån att folk skriver att det blir glada av att läsa hans ord till folk som skriver och berättar om att de vågat komma ut tack vare gaybloggen.com.
Gaybloggen plockar ner begreppet gay på jorden. Bortsett från den 18 åriga bloggarens framgångar med just bloggen verkar hans liv te sig ganska vanligt om man jämför med andra storstadskids.
Förebilder behöver alla och förebilder behöver inte ha gjort något extra speciellt. Det räcker att dela med sig av sig själv och att känna att man är nöjd med den person man delar med sig av. Gaybloggen.com, säga vad du vill om bloggfenomenet, med nu när det finns och ser ut som det gör, är jag nöjd med att gaybloggen.com finns. Han gör kanske inget extra speciellt men är speciell för många kids, stirghta som gays och de som befinner sig någonstans därikring.
Gaybloggen plockar ner begreppet gay på jorden. Bortsett från den 18 åriga bloggarens framgångar med just bloggen verkar hans liv te sig ganska vanligt om man jämför med andra storstadskids.
Förebilder behöver alla och förebilder behöver inte ha gjort något extra speciellt. Det räcker att dela med sig av sig själv och att känna att man är nöjd med den person man delar med sig av. Gaybloggen.com, säga vad du vill om bloggfenomenet, med nu när det finns och ser ut som det gör, är jag nöjd med att gaybloggen.com finns. Han gör kanske inget extra speciellt men är speciell för många kids, stirghta som gays och de som befinner sig någonstans därikring.
De halvt dolda
Jag tittar på "De halvt dolda" på SVT. Anvsnitt två grep mig ikväll. Jag tittar i allmänhet inte på TV men när jag hörde att Jonas Gardell stod för manus kunde jag helt enkelt inte låta bli, jag hoppades på historier som skulle överrumpla mig så "En komikers uopväxt" och dess efterföljande böcker. Mina förhoppningar är hittils uppnådda.
Den alkoliserade mamman med sina tre söner. När äldsta sonen fyller 16, är modern bakfull och går inte upp på morgonen och sjunger för sin son tillsammans med de yngre sönerna. De tre brödrarna sitter på sängkanten och 16åringens nazistflagga lyser rött och vardagligt ovanför deras huvuden. När födelsedagsbarnet senare är i skolan rånar han och kompisen David, judejävlen. David är förälskad i Birk, han är livrädd för att någon ska förstå. Hans mamma har förstått - men hon säger ingenting.
För en sådär 30 år sedan dör en mamma när hon faller i en isvak under en skridskotur med sin yngsta son. De två andra sönerna och dras lillebror lämnas ensamma med moderns vännina tills deras far kommer hem från en missionärsresa. Familjen är mycket religiös - älsta sonen tvivlar på Jesu kärlek. Henrik, mellanbrodern, vet inte om han besväras eller förundras av bibelskoleläraren som uppenbart är förälskad i honom. I ett radhus sitter en man och läser i tidningen om att en pojke såg sin mamma drunkna, hans hustru konstaterar att det var samma dag som de båda också promenerade över isen. Men de var välbehållna när de kom fram. Äktenskapet är dock trasigt, ett missfall verkar ha skapat slitningar samtidigt mannens aggressioner går ut över hans äkta maka.
En ensam tant somnar in då hon konstaterat att alla i hennes telefonbok är döda - hon får heller inget svar när hon ringer sin son.
Det här berör mig på så många plan. Och jag känner igen - inte bara från mitt eget liv. Men människor jag möter och deras livsöden. Jag tänker mest på nazistsonen och mamman som dricker. Vad som påverkar och var hatet kommer ifrån. Hur en hel familj tror att Den heliga ande faktist är vägen och vilka slitningar det blir om någon bryter upp från en livsstil.
David är jag, när jag var 15. Livrädd men samtidigt förhoppningsfull och väldigt nyfiken på något som känns som en dödssynd. Att gömma sig och att dölja. Ensam i världen, så känns det lite grann.
Jag längtar till nästa torsdag - då kommer del tre av "De halvt dolda".
Den alkoliserade mamman med sina tre söner. När äldsta sonen fyller 16, är modern bakfull och går inte upp på morgonen och sjunger för sin son tillsammans med de yngre sönerna. De tre brödrarna sitter på sängkanten och 16åringens nazistflagga lyser rött och vardagligt ovanför deras huvuden. När födelsedagsbarnet senare är i skolan rånar han och kompisen David, judejävlen. David är förälskad i Birk, han är livrädd för att någon ska förstå. Hans mamma har förstått - men hon säger ingenting.
För en sådär 30 år sedan dör en mamma när hon faller i en isvak under en skridskotur med sin yngsta son. De två andra sönerna och dras lillebror lämnas ensamma med moderns vännina tills deras far kommer hem från en missionärsresa. Familjen är mycket religiös - älsta sonen tvivlar på Jesu kärlek. Henrik, mellanbrodern, vet inte om han besväras eller förundras av bibelskoleläraren som uppenbart är förälskad i honom. I ett radhus sitter en man och läser i tidningen om att en pojke såg sin mamma drunkna, hans hustru konstaterar att det var samma dag som de båda också promenerade över isen. Men de var välbehållna när de kom fram. Äktenskapet är dock trasigt, ett missfall verkar ha skapat slitningar samtidigt mannens aggressioner går ut över hans äkta maka.
En ensam tant somnar in då hon konstaterat att alla i hennes telefonbok är döda - hon får heller inget svar när hon ringer sin son.
Det här berör mig på så många plan. Och jag känner igen - inte bara från mitt eget liv. Men människor jag möter och deras livsöden. Jag tänker mest på nazistsonen och mamman som dricker. Vad som påverkar och var hatet kommer ifrån. Hur en hel familj tror att Den heliga ande faktist är vägen och vilka slitningar det blir om någon bryter upp från en livsstil.
David är jag, när jag var 15. Livrädd men samtidigt förhoppningsfull och väldigt nyfiken på något som känns som en dödssynd. Att gömma sig och att dölja. Ensam i världen, så känns det lite grann.
Jag längtar till nästa torsdag - då kommer del tre av "De halvt dolda".
Idag är jag arg: Vi är på rätt väg - men har hamnat så förbannat snett!
Nytt år - nya förhoppningar. Eller?!
Jag tittade på SVT: "Selma" i SVT Play härromdagen och är så innerligt glad att det oftast går lättare att vara öppet homosexuell nuförtiden. 100 år har gått sedan Selma tog emot Nobelpriset i litteratur - hade hon tagit emot priset i år hade hon också haft möjligheten att ingå äktenskap med sin Valborg. Ja, om förslaget om att ändra i äktenskapsbalken nu går igenom, men det gör det väl, har de sagt.
Men för hundra år sedan gick det bara inte, ordet homosexuell fanns inte. Man sa att Selma Lagerlöf skulle vara slut som författare om hon gått ut med sin icke existerande heterosexuallitet. Gemeneman rasar inte mot det som är lite mer queer idag. Men idioterna finns.
Tidigt i morse kom frustrationen till mig i ett SMS. Det talades om liv och död beroende på hetero- eller homosexuallitet. Sånt vet man att det finns, men man tänker att det inte finns i ens närhet. Plötsligt blir det så svart och vitt. Leva eller dö. Smyga eller leva.
Nyligen läse jag "No tears for Queers" av Johan Hilton - ett reportage om hatbrott. Män dödas inte på grund av hämd eller svartsjuka, de dödades av psykiskt friska människor som inte kände de mördade männen ifråga. Men de visste att männen var homosexuella och därför skulle de knäppas.
Tänk att det fortfarande finns galningar, människor som är så sjuka i huvudet att andra människor ska behöva gå omkring och vara rädda och ledsna. Frukta för sina liv. För något de inte rår för - för något som är en del av vem de är.
Nej, jag blir så fruktansvärt arg. Arg, arg, arg! Och ledsen och besviken och nästan lite förvirrad - för även om vi till synes verkar vara på rätt väg, har vi hamnat så förbannat snett!
Jag tittade på SVT: "Selma" i SVT Play härromdagen och är så innerligt glad att det oftast går lättare att vara öppet homosexuell nuförtiden. 100 år har gått sedan Selma tog emot Nobelpriset i litteratur - hade hon tagit emot priset i år hade hon också haft möjligheten att ingå äktenskap med sin Valborg. Ja, om förslaget om att ändra i äktenskapsbalken nu går igenom, men det gör det väl, har de sagt.
Men för hundra år sedan gick det bara inte, ordet homosexuell fanns inte. Man sa att Selma Lagerlöf skulle vara slut som författare om hon gått ut med sin icke existerande heterosexuallitet. Gemeneman rasar inte mot det som är lite mer queer idag. Men idioterna finns.
Tidigt i morse kom frustrationen till mig i ett SMS. Det talades om liv och död beroende på hetero- eller homosexuallitet. Sånt vet man att det finns, men man tänker att det inte finns i ens närhet. Plötsligt blir det så svart och vitt. Leva eller dö. Smyga eller leva.
Nyligen läse jag "No tears for Queers" av Johan Hilton - ett reportage om hatbrott. Män dödas inte på grund av hämd eller svartsjuka, de dödades av psykiskt friska människor som inte kände de mördade männen ifråga. Men de visste att männen var homosexuella och därför skulle de knäppas.
Tänk att det fortfarande finns galningar, människor som är så sjuka i huvudet att andra människor ska behöva gå omkring och vara rädda och ledsna. Frukta för sina liv. För något de inte rår för - för något som är en del av vem de är.
Nej, jag blir så fruktansvärt arg. Arg, arg, arg! Och ledsen och besviken och nästan lite förvirrad - för även om vi till synes verkar vara på rätt väg, har vi hamnat så förbannat snett!
Tankar om att sluta skämas - bland folk
Och så var det då nytt år och nya tag.
Personligen brukar jag aldrig ha nyårslöften, jag tycker inte det känns varesig viktigt eller vesäntligt. Men igår kväll när jag drack champange direkt ur flaska i gott sällskap kände jag att en sak ska jag i alla fall lova mig själv. Från och med nu ska jag sluta skämmas. Sluta skämmas över att inte passa in i heteronormen. För mig har min icke heterosexuellaläggning inte varit något jag skämts över på ett bra tag - men fortfarande tänker jag att "det inte är sådant man pratar om bland folk". Men varför i världens värld ska jag hela tiden behöva säga "personen" istället för min förra flickvän? (Det är inte bara orättvist mot mig själv, det blir även en sjuk meningsbyggnad). Varför låter jag bli att delta i de så vanliga konversationerna om kärlek och sex? Egentligen bara för att jag på något sätt skämts.
Men när jag drack champangen direkt ut flaskan i det goda sällskapet insåg jag att jag inte behöver skämas - mitt goda sällskap (till lika nya umgängeskrets) höjer nog inte ens på det ena ögonbrynet om jag skulle prata om min förra flickvän. Jag ska helt enkelt sluta skämas. Och börja prata om det mest vesäntliga och kanske bland det viktigaste bland folk - för kärlek det pratar man ju om.
Personligen brukar jag aldrig ha nyårslöften, jag tycker inte det känns varesig viktigt eller vesäntligt. Men igår kväll när jag drack champange direkt ur flaska i gott sällskap kände jag att en sak ska jag i alla fall lova mig själv. Från och med nu ska jag sluta skämmas. Sluta skämmas över att inte passa in i heteronormen. För mig har min icke heterosexuellaläggning inte varit något jag skämts över på ett bra tag - men fortfarande tänker jag att "det inte är sådant man pratar om bland folk". Men varför i världens värld ska jag hela tiden behöva säga "personen" istället för min förra flickvän? (Det är inte bara orättvist mot mig själv, det blir även en sjuk meningsbyggnad). Varför låter jag bli att delta i de så vanliga konversationerna om kärlek och sex? Egentligen bara för att jag på något sätt skämts.
Men när jag drack champangen direkt ut flaskan i det goda sällskapet insåg jag att jag inte behöver skämas - mitt goda sällskap (till lika nya umgängeskrets) höjer nog inte ens på det ena ögonbrynet om jag skulle prata om min förra flickvän. Jag ska helt enkelt sluta skämas. Och börja prata om det mest vesäntliga och kanske bland det viktigaste bland folk - för kärlek det pratar man ju om.
Tips för att bevara julefriden
Två tips så här i juletid till den outkomna:
1. Kom inte ut för dina släktningar genom att mejla ut en lista med namnen på de du haft sex med.
2. Berätta inte att du är gay för din konservativa, hjärtsjuka mormor istället för en julklapp. (Om du vill berätta för mormor ska du självklart göra det, men du kanske kan vänta till mellandagarna).
Egentligen kanske det inte finns några rätt och fel när det gäller hur eller när man ska komma ut, men jag avråder starkt från de två ovanstående alternativen.
För att lätta upp stämningen runt julbordet när släkten frågar om du har någon pojkvän (och du inte alls är intresserad av killar) kan du svara att; "Nej, jag har tre pojkvänner. Jag har diggar polygami." När du sedan säger: "Nej, jag bara skojar. Jag är bara homosexuell." Blir släkten kanske lättad (om det inte är att de är bekanta med polygami).
Flata - så funkar det inte alls
Jag var på biblioteket en lång stund idag för att läsa diverse tidningar man inte får låna hem. Jag brukar läsa tidskrifterna om genus, som står på samma hylla som böckerna om manligt och kvinnligt. Längst ner i en av de stora hyllorna står homoböckerna samlade, jag har nog läst alla (utom den som är lättläst och handlar om bögar och "Är du med i gaymet?" som jämt är utlånad). Men idag såg jag en bok i hyllan jag aldrig läst "Bög - så funkar det" av Calle Norén. Den var inte ny, den har helt enkelt varit utlånad varje gång jag tagit mig en titt i hyllan. Den intresserade mig, hur utformar man en handbok i homosexuallitet? Jag bläddrade lite i den och vad jag tycker om den känns mindre rellevant. Min nästa tanke var hur utformar man handboken för tjejer som gillar tjejer (och dess omgivning)?
Jag tror handboken för flator skulle ha varit hård, rak och framåt. Attityd skulle vara ledstjärnan. Lesbian ett ord författaren slängt sig med ofta. Boken skulle inte vara så tjock och inte vara särskillt informativ - men gång på gång skulle de understrykas hur viktigt det är att vara flata fullt ut.
Kanske är det jag som är bitter. Kanske är mina tankar om "Flata - så funkar det"-boken fördomsfulla. Men jag känner att det aldrig lämnas något utrymme för flatan som inte är rak, hård och framåt - på det där sättet som anses flatigt (och det behöver inte nödvänligtvis vara vad folk väljer att kalla butch).
En bok som handlar om en tjej i mängden skulle förmodligen få titeln: Flata - så funkar det inte alls
Jag tror handboken för flator skulle ha varit hård, rak och framåt. Attityd skulle vara ledstjärnan. Lesbian ett ord författaren slängt sig med ofta. Boken skulle inte vara så tjock och inte vara särskillt informativ - men gång på gång skulle de understrykas hur viktigt det är att vara flata fullt ut.
Kanske är det jag som är bitter. Kanske är mina tankar om "Flata - så funkar det"-boken fördomsfulla. Men jag känner att det aldrig lämnas något utrymme för flatan som inte är rak, hård och framåt - på det där sättet som anses flatigt (och det behöver inte nödvänligtvis vara vad folk väljer att kalla butch).
En bok som handlar om en tjej i mängden skulle förmodligen få titeln: Flata - så funkar det inte alls
Torehammar kallas riksfjolla - när blir Lundberg riksmacho?
"Varför ska homosexuella människor i massmedia jämt hävda sig och gång på gång skrika ut att de är gay?" (Det är inget riktigt citat, men du fattar grejen, du har hört människor som uttryckt sig så, eller ja, typ så. Inte sant?)
Mina första tankar rör sig i banorna kring att man ska vara stolt för den man är, man är i en minoritet och vill kanske visa andra att de inte är ensama om sin icke heterosexuella läggning. Ett beteende jag kan förstå, bara inte människans sexuella läggning överskuggar det han/hon egentligen figurerar i media för. Men sen tänker jag till en gång till. Eller snarare ett steg längre.
Visst, det finns homo- och bisexuella personer som florerar i massmedia som skriker ut sin till heteronormen sett alternativa sexuella läggning. Men jag tror inte att de är så vanliga. Jag tror däremot att det sticker i ögonen på folk när det pratas kärlek i det massmediala rummet och mannens kärlek/kåthet/attraktion/(eller vad det nu kan vara) inte riktas mot en kvinna, utan mot en annan man (eller tvärtom). Jag ska ta ett tydligt exempel. Som flitig konsument av Sveriges Radio P3 har mina öron bekantat sig med profiler som Morgan Larsson och Christer undberg i "Christer i P3" och Johan Hilton i "Kvällspasset i P3". Morgan Larsson och Christer Lundberg pratar ibland lite löst om sina privatliv, fraser i stil med: Jag och min flickvänn... Är inte ovanliga inslag i P3:s mest populära eftermiddasprgoram. Pratar Johan Hilton senare på källen frispråkigt om sin relation till pojkvännen blir det helt plötsligt en grej av det hela. Till och med jag, som tycker att jag tänker ganska mycket out side the heteronormen box, reagerar - jag reagerar inte negativt, men ändå, jag reagerar fortfarande. Christer Lundberg och hans historier om hans flickvän har aldrig fått en reaktion från min "kanske inte så out side the heteronormen box som jag tror"-hjärna.
Jag minns att precis i början av Kvällspasset i P3 läste programledarena upp en del mejl där lyssnare tyckte att det skulle vara slut med gay-tramest. Ett bevis på att andra lyssnare också reagerar (och alla reaktioner är som du säkerligen förtsått inte positiva). Henrik Torehammar, en av de tre fantasiska programledarna för "Musikhjälpen", talar även han öppet om sin relation till sin pojkvän, Torehammar har bland annat kallats "riksfjolla".
Dagen då Christer Lundberg kallas riksmacho raderar jag det här inlägget.
Jag vill bara att de ska veta
De senaste dagarna har jag levet tvärtemot allt vad jag vanligtvis står för. Det blir tungt att andas och jag har svårt att koncentrera mig när jag tänker på att mina föräldrar lever i vetskapen om att deras dotter är heterosexuell. Det stressar mig något oerhört. Jag har varit fullt medveten om min icke heterosexuella läggning i minst fyra år nu - varje dag är inte sol och gröna ängar, men oftast är jag helt nöjd med att vara som jag är. Nästan alla mina kompisar har på ett eller annat sätt snappat upp min icke heterosexuella läggning, det är bra - för de har slutat knuffa mig i sidan så fort någon av de manliga könet kommer på tal.
Jag brukar hävda att den sexuella läggningen inte är så viktig, jag vill fortsätta att hävda det - men jag känner att jag har kommit till en punkt där jag går omkring och ljuger flera gånger i veckan i mitt vardagliga liv. Kanske inte bokstavligttalat, men varje gång något ohetero kommer på tal byter jag snabbt samtalsämne (även om det är så att jag oftast vill föra en disskution) . Det känns nästan som om jag skäms - fast jag inte gör det. Och det är en otroligt obehaglig och jobbig känsla.
Jag vill inte ställa till med några scener - jag vill inte har snyft, snyft och ledsna miner. Jag vill bara att det ska vara som vanligt - minus trycket över mitt bröst. Jag vill bara att de ska veta.
Det är bara en fas, det kommer att gå över
Min dotter berättade för mig att hon är homosexuell.
Det var lördag och hon valde att stanna hemma under kvällen. Hon följde med mig och handlade under dagen, det hade hon inte gjort på åratal. Det kändes nästan som om hon hade något annat att säga - jag tänkte en stund att hon skulle berätta att hon var gravid, men jag stötte bort tanken rätt fort och tänkte att jag bara inbillade mig.
Klockan var lite över åtta på kvällen då hon satt uppkrupen i soffan och började gråta som ett litet barn. Jag tycker det känns så märkligt att se henne gråta, hon ser så stor ut nu, hon klarar sig själv - sista året på gymnasiet och hon flyttar nog hemifrån till hösten. Men då satt hon bara där och grät precis som hon gjorde när hon var mitt lilla, lilla barn. Jag sträcker mig emot henne och frågar hur det är fatt. Hon snörvlar. Hon tittar upp och sänger att det är lite jobbigt nu. Hon säger att hon är kär men att kärleken håller på att gå i kras. Jag flyttar mig närmare henne och stryker henne över håret. "Men lilla gumman" säger jag. "Det är så med kärlek, men du ska se att det faller ut på de sätt som det är tänkt - du får prata med honom". "Mamma, med henne". Så står världen stilla en stund. En, kanske två sekunder. Jag reser mig hastigt upp ur soffan och jag tänker att jag måste ha hört fel. Jag sätter mig i fåtöljen igen och tittar på min dotter, hon har slutat gråta och hon tittar på mig. "Mamma, det är ingen han, det är en hon. Det är Emelie." Jag vänder bort min blick, det känns som om hela min värld rasar saman. Jag känner en förtvivlan och tankarna virvlar runt i mitt huvud. Hon börjar gråta igen. Då brister det för mig. Jag gråter och skriker: "Hur kan du göra såhär mot mig?! Och så har du mage att gråta?"
Jag hör när hon stänger ytterdörren. Hon går utan att säga ett ord. Jag tänker att hon inte får och att jag blir orolig när hon är ute och jag inte vet var hon är. Men jag orkar inte prata med henne, inte nu. Hon kommer endå inte förstå hur jag känner. Jag gör mig en kopp te och tänker gå och lägga mig. Jag tänker att hon förstört min morgondag, då jag ska träffa mina gamla vänninor på stan och fika och ha trevligt. Vi pratar jämt om våra barn och jag får jämt glänsa med min solståle. Hon har goda betyg och många vänner. Men nu, jag kommer aldrig får några barnbarn och ska hon ta hem den där Emelie till jul? Vad ska grannarna säga? Och tänk om hon gifter sig, då kommer hela världen se hur dan hon är i bröllopsannonsen. Jag måste lugna ner mig! Jag tar ett djupt andetag. Det är säkert bara en fas, det kommer gå över. Innan jag somnar tänker jag att jag måste säga det till henne imorgon innan jag åker till stan. Ja, så måste det vara - det är bara en fas, det kommer att gå över. Hon är ju dessutom alldeles för ung för att veta sånt.
Och så somnar jag.
Det var lördag och hon valde att stanna hemma under kvällen. Hon följde med mig och handlade under dagen, det hade hon inte gjort på åratal. Det kändes nästan som om hon hade något annat att säga - jag tänkte en stund att hon skulle berätta att hon var gravid, men jag stötte bort tanken rätt fort och tänkte att jag bara inbillade mig.
Klockan var lite över åtta på kvällen då hon satt uppkrupen i soffan och började gråta som ett litet barn. Jag tycker det känns så märkligt att se henne gråta, hon ser så stor ut nu, hon klarar sig själv - sista året på gymnasiet och hon flyttar nog hemifrån till hösten. Men då satt hon bara där och grät precis som hon gjorde när hon var mitt lilla, lilla barn. Jag sträcker mig emot henne och frågar hur det är fatt. Hon snörvlar. Hon tittar upp och sänger att det är lite jobbigt nu. Hon säger att hon är kär men att kärleken håller på att gå i kras. Jag flyttar mig närmare henne och stryker henne över håret. "Men lilla gumman" säger jag. "Det är så med kärlek, men du ska se att det faller ut på de sätt som det är tänkt - du får prata med honom". "Mamma, med henne". Så står världen stilla en stund. En, kanske två sekunder. Jag reser mig hastigt upp ur soffan och jag tänker att jag måste ha hört fel. Jag sätter mig i fåtöljen igen och tittar på min dotter, hon har slutat gråta och hon tittar på mig. "Mamma, det är ingen han, det är en hon. Det är Emelie." Jag vänder bort min blick, det känns som om hela min värld rasar saman. Jag känner en förtvivlan och tankarna virvlar runt i mitt huvud. Hon börjar gråta igen. Då brister det för mig. Jag gråter och skriker: "Hur kan du göra såhär mot mig?! Och så har du mage att gråta?"
Jag hör när hon stänger ytterdörren. Hon går utan att säga ett ord. Jag tänker att hon inte får och att jag blir orolig när hon är ute och jag inte vet var hon är. Men jag orkar inte prata med henne, inte nu. Hon kommer endå inte förstå hur jag känner. Jag gör mig en kopp te och tänker gå och lägga mig. Jag tänker att hon förstört min morgondag, då jag ska träffa mina gamla vänninor på stan och fika och ha trevligt. Vi pratar jämt om våra barn och jag får jämt glänsa med min solståle. Hon har goda betyg och många vänner. Men nu, jag kommer aldrig får några barnbarn och ska hon ta hem den där Emelie till jul? Vad ska grannarna säga? Och tänk om hon gifter sig, då kommer hela världen se hur dan hon är i bröllopsannonsen. Jag måste lugna ner mig! Jag tar ett djupt andetag. Det är säkert bara en fas, det kommer gå över. Innan jag somnar tänker jag att jag måste säga det till henne imorgon innan jag åker till stan. Ja, så måste det vara - det är bara en fas, det kommer att gå över. Hon är ju dessutom alldeles för ung för att veta sånt.
Och så somnar jag.
Kom ihåg: 7,3 barn!
I sommras jobbade jag med ungefär 73 barn i låg- och mellanstadieåldrarna. I olika omgångar kom barnen till lägret där jag jobbade och levde sina liv under ett par sommarlovs veckor. Skogslekar, bad, bus, fotboll, kortspel, spökrundor, solsting, vattenmelon, ännu mer bad, regnkläder och discon. Och det är där det blir svårt. Det är på discona som heteronormen lever loppan. En av standard lekarna går till så här:
En tjej och en kille börjar dansa tryckare. När musiken stoppar väljer killen en ny tjej att dansa med och tjejen väljer en ny kille. Och så håller det på - tills alla får dansa. Och det är ju bra, att alla får dansa - men, men, MEN. Det är lite pinsamt att dansa tryckare när man går i fyran och barnen frågar om de får bjuda upp sina kompisar, av samma kön. Och den anti-rasistiska-queer-femenistiska-bohem-kolloledaren från Möllevången i Malmö säger: "NEEEJ! Då blir det inte roligt! Kom igen nu!" Men vaddå inte roligt?
Jag tänker inte att 73 av mina kollobarn har upptäckt eller kommer att upptäcka att de inte är heterosexuella, men jag tänker att om Robin, när han är elva år, går på disco och man får dansa med vem man vill, kanske tänker att det inte är lika med en dödsdom att ha ohetersexuella tankar när han är tretton. Eller att det betyder inte att man är bög bara för att man dansar med någon av samma kön. Och om Johanna som just fyllt åtta, och inte alls förstått varför alla andra tjejer bara springer och frågar chans på killarna hela tiden, inte blir nedröstad innan hon ens tänkt tanken att hon vill dansa med sin kompis Julia - kanske en sväng om med hennes söta lekkamrat känts bra i magen.
Man kan inte gå omkring som ledare för en barngrupp och tänk att barn inte har någon sexuallitet. Alla barn har inte upptäckt sin, en del barn är intresserade. Men många är och många är medvetna om sin sexualliet. Jag menar inte att man ska lägga den största tyngdpunkten vid det när barnen är på sommarläger - men jag tänker att man trampar i klaveret om man glömmer bort det.
Jag har läst någonstans att det kan vara så att 10% av den svenska befolkningen inte är heterosexuell. Om detta stämmer jobbar vi med 7,3 barn per sommar som senare i sina liv inte kommer passa inte i heteronormen. Så när den anti-rasistiska-(såkallade)-queer-femenistiska-bohem kolloledaren från Möllevången i Malmö säger att det inte är lika roligt om tjejerna dansar med tjejrna - glömmer hon helt plötsligt bort 7,3 barn. Hade hon glömt 7,3 barn när vi delade in barnen i staffetlag på gympan - hade det blivit ett himmla rabbalder.
En tjej och en kille börjar dansa tryckare. När musiken stoppar väljer killen en ny tjej att dansa med och tjejen väljer en ny kille. Och så håller det på - tills alla får dansa. Och det är ju bra, att alla får dansa - men, men, MEN. Det är lite pinsamt att dansa tryckare när man går i fyran och barnen frågar om de får bjuda upp sina kompisar, av samma kön. Och den anti-rasistiska-queer-femenistiska-bohem-kolloledaren från Möllevången i Malmö säger: "NEEEJ! Då blir det inte roligt! Kom igen nu!" Men vaddå inte roligt?
Jag tänker inte att 73 av mina kollobarn har upptäckt eller kommer att upptäcka att de inte är heterosexuella, men jag tänker att om Robin, när han är elva år, går på disco och man får dansa med vem man vill, kanske tänker att det inte är lika med en dödsdom att ha ohetersexuella tankar när han är tretton. Eller att det betyder inte att man är bög bara för att man dansar med någon av samma kön. Och om Johanna som just fyllt åtta, och inte alls förstått varför alla andra tjejer bara springer och frågar chans på killarna hela tiden, inte blir nedröstad innan hon ens tänkt tanken att hon vill dansa med sin kompis Julia - kanske en sväng om med hennes söta lekkamrat känts bra i magen.
Man kan inte gå omkring som ledare för en barngrupp och tänk att barn inte har någon sexuallitet. Alla barn har inte upptäckt sin, en del barn är intresserade. Men många är och många är medvetna om sin sexualliet. Jag menar inte att man ska lägga den största tyngdpunkten vid det när barnen är på sommarläger - men jag tänker att man trampar i klaveret om man glömmer bort det.
Jag har läst någonstans att det kan vara så att 10% av den svenska befolkningen inte är heterosexuell. Om detta stämmer jobbar vi med 7,3 barn per sommar som senare i sina liv inte kommer passa inte i heteronormen. Så när den anti-rasistiska-(såkallade)-queer-femenistiska-bohem kolloledaren från Möllevången i Malmö säger att det inte är lika roligt om tjejerna dansar med tjejrna - glömmer hon helt plötsligt bort 7,3 barn. Hade hon glömt 7,3 barn när vi delade in barnen i staffetlag på gympan - hade det blivit ett himmla rabbalder.
Kom inte ut-brevet
Kära mor, far, syster, bror, morbrödrar, fastrar, farbrödrar, mostrar, farmor, kusiner, grannar, klasskamrater och bekanta!
Det finns inget jag vill berätta för er, inget speciellt. Jag har helt enkelt inget att berätta. Jag har nämligen tappat bort min sexuellaidentitets-etikett. Jag är inte homosexuell, jag är inte heller bi- eller heterosexuell. Jag är definitivt inte asexuell eller transexuell.
Så jag har inget att berätta, jag tänker inte komma ut ur garderoben för er.
Mamma, du gillar ju glass. Du säger inte såhär; "jag gillar bara chokladglass", eller; "jag gillar bara vaniljglass" du säger inte heller såhär; "jag gillar både chokladglass och vaniljglass - det är inte sorten som räknas det är glassen". Du gillar bara glass och du behöver inte säga mer. Det är bara så att du gillar glass.
Jag kan inte jämföra den sexuellaidentitets-etiketten jag inte har med glass, inte riktigt, men nästan. Etiketten finns ju inte.
Kräv ingen mer förklaring, den finns inte heller.
Farmor + släkten jag hoppas inte ni tror att jag hamnar i helvetet nu - det hade blivit så jobbigt. Jag t
Det finns inget jag vill berätta för er, inget speciellt. Jag har helt enkelt inget att berätta. Jag har nämligen tappat bort min sexuellaidentitets-etikett. Jag är inte homosexuell, jag är inte heller bi- eller heterosexuell. Jag är definitivt inte asexuell eller transexuell.
Så jag har inget att berätta, jag tänker inte komma ut ur garderoben för er.
Mamma, du gillar ju glass. Du säger inte såhär; "jag gillar bara chokladglass", eller; "jag gillar bara vaniljglass" du säger inte heller såhär; "jag gillar både chokladglass och vaniljglass - det är inte sorten som räknas det är glassen". Du gillar bara glass och du behöver inte säga mer. Det är bara så att du gillar glass.
Jag kan inte jämföra den sexuellaidentitets-etiketten jag inte har med glass, inte riktigt, men nästan. Etiketten finns ju inte.
Kräv ingen mer förklaring, den finns inte heller.
Farmor + släkten jag hoppas inte ni tror att jag hamnar i helvetet nu - det hade blivit så jobbigt. Jag t
Om klassens coolaste kille kom ut som bög
Min kompis har brättat att han redan i början av högstadiet förstått att han inte är heterosexuell. Samma kompis var klassens coolaste kille. Du vet, killen som alla ville vara som (eller som alla låtsades att de ville vara som), killen som fick alla tjejer han ville ha (för det mest i alla fall) och killen som hade makten och satte trenderna. Eller gjorde han det? Hade han makt överallt? Hurvida min kompis förtrycke sin sexuallitet och baktalade all som inte var hetero vet jag inte, men jag vet i alla fall att han inte kom ut som ohetero, på grund av att han helt enkelt inte vågade. Jag undrar ibland vad som hade hänt om han berättat - vad hade hänt om klassens coolaste kille kom ut som bög? Hade utgången i frågan om homosexuellas jämlikhet med heteosexuella i enkäten på sexualkunksapen i nian sett annorlunda ut? Jag tror nästan det.
Hurvida klassens coolaste kille fått fotsätta vara klassens coolaste kille efter varenda kotte vet om att han är gay - det har ja ingenaning om. Men ett trendbrott hade det i alla fall varit - om klassens coolaste kille kom ut som bög.
Hurvida klassens coolaste kille fått fotsätta vara klassens coolaste kille efter varenda kotte vet om att han är gay - det har ja ingenaning om. Men ett trendbrott hade det i alla fall varit - om klassens coolaste kille kom ut som bög.
Du är inte min kompis, bara för att jag råkar vara homo
Okej, såhär tycker jag. På ett sätt är det bra med sammanhållning icke heteron emellan. (Ja, du vet det gammla vanliga, hjälpa varandra i situationer man kanske bara ställs i som homo, stötta i en eventuell identitetsproblem, dela med sig av erfarenheter som en minoritet i samhället, and so on.) Men det måste samtigit ligga på en balanserad nivå. Det är väl som med alla andra rellationen människor emellan. Vår (icke heterosexuellas) gemensama faktor som eventuellt kan leda till en samanhållning är just de faktum att vi bryter mot den sexuella normen. Annars behöver vi inte ha så mycket gemensamt. Och om det räcker att bara ha sexualliteten som något gemensamt ligger förmodligen hos varje indevid. Men, det behöver inte gå till en överdrift. Du skulle t.ex. inte tycka om en person som du finner jobbig även om du och personen har ett gemensamt intresse. En idiotisk fotbollsnörd är inte din kompis bara för att hon eller han gillar fotboll. Samma sak med en bög eller flata - du är inte min kompis. Bara för att jag råkar vara homo.
