GANSKAGAY

Två tips så här i juletid till den outkomna:
1. Kom inte ut för dina släktningar genom att mejla ut en lista med namnen på de du haft sex med.
2. Berätta inte att du är gay för din konservativa, hjärtsjuka mormor istället för en julklapp. (Om du vill berätta för mormor ska du självklart göra det, men du kanske kan vänta till mellandagarna).

Egentligen kanske det inte finns några rätt och fel när det gäller hur eller när man ska komma ut, men jag avråder starkt från de två ovanstående alternativen.

För att lätta upp stämningen runt julbordet när släkten frågar om du har någon pojkvän (och du inte alls är intresserad av killar) kan du svara att; "Nej, jag har tre pojkvänner. Jag har diggar polygami." När du sedan säger: "Nej, jag bara skojar. Jag är bara homosexuell." Blir släkten kanske lättad (om det inte är att de är bekanta med polygami).

"Varför ska homosexuella människor i massmedia jämt hävda sig och gång på gång skrika ut att de är gay?"  (Det är inget riktigt citat, men du fattar grejen, du har hört människor som uttryckt sig så, eller ja, typ så. Inte sant?)
Mina första tankar rör sig i banorna kring att man ska vara stolt för den man är, man är i en minoritet och vill kanske visa andra att de inte är ensama om sin icke heterosexuella läggning. Ett beteende jag kan förstå, bara inte människans sexuella läggning överskuggar det han/hon egentligen figurerar i media för. Men sen tänker jag till en gång till. Eller snarare ett steg längre.

Visst, det finns homo- och bisexuella personer som florerar i massmedia som skriker ut sin till heteronormen sett alternativa sexuella läggning. Men jag tror inte att de är så vanliga. Jag tror däremot att det sticker i ögonen på folk när det pratas kärlek i det massmediala rummet och mannens kärlek/kåthet/attraktion/(eller vad det nu kan vara) inte riktas mot en kvinna, utan mot en annan man (eller tvärtom). Jag ska ta ett tydligt exempel. Som flitig konsument av Sveriges Radio P3 har mina öron bekantat sig med profiler som Morgan Larsson och Christer undberg i "Christer i P3" och Johan Hilton i "Kvällspasset i P3". Morgan Larsson och Christer Lundberg pratar ibland lite löst om sina privatliv, fraser i stil med: Jag och min flickvänn... Är inte ovanliga inslag i P3:s mest populära eftermiddasprgoram. Pratar Johan Hilton senare på källen frispråkigt om sin relation till pojkvännen blir det helt plötsligt en grej av det hela. Till och med jag, som tycker att jag tänker ganska mycket out side the heteronormen box, reagerar - jag reagerar inte negativt, men ändå, jag reagerar fortfarande. Christer Lundberg och hans historier om hans flickvän har aldrig fått en reaktion från min "kanske inte så out side the heteronormen box som jag tror"-hjärna.

Jag minns att precis i början av Kvällspasset i P3 läste programledarena upp en del mejl där lyssnare tyckte att det skulle vara slut med gay-tramest. Ett bevis på att andra lyssnare också reagerar (och alla reaktioner är som du säkerligen förtsått inte positiva). Henrik Torehammar, en av de tre fantasiska programledarna för "Musikhjälpen", talar även han öppet om sin relation till sin pojkvän, Torehammar har bland annat kallats "riksfjolla".

Dagen då Christer Lundberg kallas riksmacho raderar jag det här inlägget.

De senaste dagarna har jag levet tvärtemot allt vad jag vanligtvis står för. Det blir tungt att andas och jag har svårt att koncentrera mig när jag tänker på att mina föräldrar lever i vetskapen om att deras dotter är heterosexuell. Det stressar mig något oerhört. Jag har varit fullt medveten om min icke heterosexuella läggning i minst fyra år nu - varje dag är inte sol och gröna ängar, men oftast är jag helt nöjd med att vara som jag är. Nästan alla mina kompisar har på ett eller annat sätt snappat upp min icke heterosexuella läggning, det är bra - för de har slutat knuffa mig i sidan så fort någon av de manliga könet kommer på tal.

Jag brukar hävda att den sexuella läggningen inte är så viktig, jag vill fortsätta att hävda det - men jag känner att jag har kommit till en punkt där jag går omkring och ljuger flera gånger i veckan i mitt vardagliga liv. Kanske inte bokstavligttalat, men varje gång något ohetero kommer på tal byter jag snabbt samtalsämne (även om det är så att jag oftast vill föra en disskution) . Det känns nästan som om jag skäms - fast jag inte gör det. Och det är en otroligt obehaglig och jobbig känsla.

Jag vill inte ställa till med några scener - jag vill inte har snyft, snyft och ledsna miner. Jag vill bara att det ska vara som vanligt - minus trycket över mitt bröst. Jag vill bara att de ska veta.