Det är bara en fas, det kommer att gå över
Min dotter berättade för mig att hon är homosexuell.
Det var lördag och hon valde att stanna hemma under kvällen. Hon följde med mig och handlade under dagen, det hade hon inte gjort på åratal. Det kändes nästan som om hon hade något annat att säga - jag tänkte en stund att hon skulle berätta att hon var gravid, men jag stötte bort tanken rätt fort och tänkte att jag bara inbillade mig.
Klockan var lite över åtta på kvällen då hon satt uppkrupen i soffan och började gråta som ett litet barn. Jag tycker det känns så märkligt att se henne gråta, hon ser så stor ut nu, hon klarar sig själv - sista året på gymnasiet och hon flyttar nog hemifrån till hösten. Men då satt hon bara där och grät precis som hon gjorde när hon var mitt lilla, lilla barn. Jag sträcker mig emot henne och frågar hur det är fatt. Hon snörvlar. Hon tittar upp och sänger att det är lite jobbigt nu. Hon säger att hon är kär men att kärleken håller på att gå i kras. Jag flyttar mig närmare henne och stryker henne över håret. "Men lilla gumman" säger jag. "Det är så med kärlek, men du ska se att det faller ut på de sätt som det är tänkt - du får prata med honom". "Mamma, med henne". Så står världen stilla en stund. En, kanske två sekunder. Jag reser mig hastigt upp ur soffan och jag tänker att jag måste ha hört fel. Jag sätter mig i fåtöljen igen och tittar på min dotter, hon har slutat gråta och hon tittar på mig. "Mamma, det är ingen han, det är en hon. Det är Emelie." Jag vänder bort min blick, det känns som om hela min värld rasar saman. Jag känner en förtvivlan och tankarna virvlar runt i mitt huvud. Hon börjar gråta igen. Då brister det för mig. Jag gråter och skriker: "Hur kan du göra såhär mot mig?! Och så har du mage att gråta?"
Jag hör när hon stänger ytterdörren. Hon går utan att säga ett ord. Jag tänker att hon inte får och att jag blir orolig när hon är ute och jag inte vet var hon är. Men jag orkar inte prata med henne, inte nu. Hon kommer endå inte förstå hur jag känner. Jag gör mig en kopp te och tänker gå och lägga mig. Jag tänker att hon förstört min morgondag, då jag ska träffa mina gamla vänninor på stan och fika och ha trevligt. Vi pratar jämt om våra barn och jag får jämt glänsa med min solståle. Hon har goda betyg och många vänner. Men nu, jag kommer aldrig får några barnbarn och ska hon ta hem den där Emelie till jul? Vad ska grannarna säga? Och tänk om hon gifter sig, då kommer hela världen se hur dan hon är i bröllopsannonsen. Jag måste lugna ner mig! Jag tar ett djupt andetag. Det är säkert bara en fas, det kommer gå över. Innan jag somnar tänker jag att jag måste säga det till henne imorgon innan jag åker till stan. Ja, så måste det vara - det är bara en fas, det kommer att gå över. Hon är ju dessutom alldeles för ung för att veta sånt.
Och så somnar jag.
Det var lördag och hon valde att stanna hemma under kvällen. Hon följde med mig och handlade under dagen, det hade hon inte gjort på åratal. Det kändes nästan som om hon hade något annat att säga - jag tänkte en stund att hon skulle berätta att hon var gravid, men jag stötte bort tanken rätt fort och tänkte att jag bara inbillade mig.
Klockan var lite över åtta på kvällen då hon satt uppkrupen i soffan och började gråta som ett litet barn. Jag tycker det känns så märkligt att se henne gråta, hon ser så stor ut nu, hon klarar sig själv - sista året på gymnasiet och hon flyttar nog hemifrån till hösten. Men då satt hon bara där och grät precis som hon gjorde när hon var mitt lilla, lilla barn. Jag sträcker mig emot henne och frågar hur det är fatt. Hon snörvlar. Hon tittar upp och sänger att det är lite jobbigt nu. Hon säger att hon är kär men att kärleken håller på att gå i kras. Jag flyttar mig närmare henne och stryker henne över håret. "Men lilla gumman" säger jag. "Det är så med kärlek, men du ska se att det faller ut på de sätt som det är tänkt - du får prata med honom". "Mamma, med henne". Så står världen stilla en stund. En, kanske två sekunder. Jag reser mig hastigt upp ur soffan och jag tänker att jag måste ha hört fel. Jag sätter mig i fåtöljen igen och tittar på min dotter, hon har slutat gråta och hon tittar på mig. "Mamma, det är ingen han, det är en hon. Det är Emelie." Jag vänder bort min blick, det känns som om hela min värld rasar saman. Jag känner en förtvivlan och tankarna virvlar runt i mitt huvud. Hon börjar gråta igen. Då brister det för mig. Jag gråter och skriker: "Hur kan du göra såhär mot mig?! Och så har du mage att gråta?"
Jag hör när hon stänger ytterdörren. Hon går utan att säga ett ord. Jag tänker att hon inte får och att jag blir orolig när hon är ute och jag inte vet var hon är. Men jag orkar inte prata med henne, inte nu. Hon kommer endå inte förstå hur jag känner. Jag gör mig en kopp te och tänker gå och lägga mig. Jag tänker att hon förstört min morgondag, då jag ska träffa mina gamla vänninor på stan och fika och ha trevligt. Vi pratar jämt om våra barn och jag får jämt glänsa med min solståle. Hon har goda betyg och många vänner. Men nu, jag kommer aldrig får några barnbarn och ska hon ta hem den där Emelie till jul? Vad ska grannarna säga? Och tänk om hon gifter sig, då kommer hela världen se hur dan hon är i bröllopsannonsen. Jag måste lugna ner mig! Jag tar ett djupt andetag. Det är säkert bara en fas, det kommer gå över. Innan jag somnar tänker jag att jag måste säga det till henne imorgon innan jag åker till stan. Ja, så måste det vara - det är bara en fas, det kommer att gå över. Hon är ju dessutom alldeles för ung för att veta sånt.
Och så somnar jag.
Kom ihåg: 7,3 barn!
I sommras jobbade jag med ungefär 73 barn i låg- och mellanstadieåldrarna. I olika omgångar kom barnen till lägret där jag jobbade och levde sina liv under ett par sommarlovs veckor. Skogslekar, bad, bus, fotboll, kortspel, spökrundor, solsting, vattenmelon, ännu mer bad, regnkläder och discon. Och det är där det blir svårt. Det är på discona som heteronormen lever loppan. En av standard lekarna går till så här:
En tjej och en kille börjar dansa tryckare. När musiken stoppar väljer killen en ny tjej att dansa med och tjejen väljer en ny kille. Och så håller det på - tills alla får dansa. Och det är ju bra, att alla får dansa - men, men, MEN. Det är lite pinsamt att dansa tryckare när man går i fyran och barnen frågar om de får bjuda upp sina kompisar, av samma kön. Och den anti-rasistiska-queer-femenistiska-bohem-kolloledaren från Möllevången i Malmö säger: "NEEEJ! Då blir det inte roligt! Kom igen nu!" Men vaddå inte roligt?
Jag tänker inte att 73 av mina kollobarn har upptäckt eller kommer att upptäcka att de inte är heterosexuella, men jag tänker att om Robin, när han är elva år, går på disco och man får dansa med vem man vill, kanske tänker att det inte är lika med en dödsdom att ha ohetersexuella tankar när han är tretton. Eller att det betyder inte att man är bög bara för att man dansar med någon av samma kön. Och om Johanna som just fyllt åtta, och inte alls förstått varför alla andra tjejer bara springer och frågar chans på killarna hela tiden, inte blir nedröstad innan hon ens tänkt tanken att hon vill dansa med sin kompis Julia - kanske en sväng om med hennes söta lekkamrat känts bra i magen.
Man kan inte gå omkring som ledare för en barngrupp och tänk att barn inte har någon sexuallitet. Alla barn har inte upptäckt sin, en del barn är intresserade. Men många är och många är medvetna om sin sexualliet. Jag menar inte att man ska lägga den största tyngdpunkten vid det när barnen är på sommarläger - men jag tänker att man trampar i klaveret om man glömmer bort det.
Jag har läst någonstans att det kan vara så att 10% av den svenska befolkningen inte är heterosexuell. Om detta stämmer jobbar vi med 7,3 barn per sommar som senare i sina liv inte kommer passa inte i heteronormen. Så när den anti-rasistiska-(såkallade)-queer-femenistiska-bohem kolloledaren från Möllevången i Malmö säger att det inte är lika roligt om tjejerna dansar med tjejrna - glömmer hon helt plötsligt bort 7,3 barn. Hade hon glömt 7,3 barn när vi delade in barnen i staffetlag på gympan - hade det blivit ett himmla rabbalder.
En tjej och en kille börjar dansa tryckare. När musiken stoppar väljer killen en ny tjej att dansa med och tjejen väljer en ny kille. Och så håller det på - tills alla får dansa. Och det är ju bra, att alla får dansa - men, men, MEN. Det är lite pinsamt att dansa tryckare när man går i fyran och barnen frågar om de får bjuda upp sina kompisar, av samma kön. Och den anti-rasistiska-queer-femenistiska-bohem-kolloledaren från Möllevången i Malmö säger: "NEEEJ! Då blir det inte roligt! Kom igen nu!" Men vaddå inte roligt?
Jag tänker inte att 73 av mina kollobarn har upptäckt eller kommer att upptäcka att de inte är heterosexuella, men jag tänker att om Robin, när han är elva år, går på disco och man får dansa med vem man vill, kanske tänker att det inte är lika med en dödsdom att ha ohetersexuella tankar när han är tretton. Eller att det betyder inte att man är bög bara för att man dansar med någon av samma kön. Och om Johanna som just fyllt åtta, och inte alls förstått varför alla andra tjejer bara springer och frågar chans på killarna hela tiden, inte blir nedröstad innan hon ens tänkt tanken att hon vill dansa med sin kompis Julia - kanske en sväng om med hennes söta lekkamrat känts bra i magen.
Man kan inte gå omkring som ledare för en barngrupp och tänk att barn inte har någon sexuallitet. Alla barn har inte upptäckt sin, en del barn är intresserade. Men många är och många är medvetna om sin sexualliet. Jag menar inte att man ska lägga den största tyngdpunkten vid det när barnen är på sommarläger - men jag tänker att man trampar i klaveret om man glömmer bort det.
Jag har läst någonstans att det kan vara så att 10% av den svenska befolkningen inte är heterosexuell. Om detta stämmer jobbar vi med 7,3 barn per sommar som senare i sina liv inte kommer passa inte i heteronormen. Så när den anti-rasistiska-(såkallade)-queer-femenistiska-bohem kolloledaren från Möllevången i Malmö säger att det inte är lika roligt om tjejerna dansar med tjejrna - glömmer hon helt plötsligt bort 7,3 barn. Hade hon glömt 7,3 barn när vi delade in barnen i staffetlag på gympan - hade det blivit ett himmla rabbalder.
Kom inte ut-brevet
Kära mor, far, syster, bror, morbrödrar, fastrar, farbrödrar, mostrar, farmor, kusiner, grannar, klasskamrater och bekanta!
Det finns inget jag vill berätta för er, inget speciellt. Jag har helt enkelt inget att berätta. Jag har nämligen tappat bort min sexuellaidentitets-etikett. Jag är inte homosexuell, jag är inte heller bi- eller heterosexuell. Jag är definitivt inte asexuell eller transexuell.
Så jag har inget att berätta, jag tänker inte komma ut ur garderoben för er.
Mamma, du gillar ju glass. Du säger inte såhär; "jag gillar bara chokladglass", eller; "jag gillar bara vaniljglass" du säger inte heller såhär; "jag gillar både chokladglass och vaniljglass - det är inte sorten som räknas det är glassen". Du gillar bara glass och du behöver inte säga mer. Det är bara så att du gillar glass.
Jag kan inte jämföra den sexuellaidentitets-etiketten jag inte har med glass, inte riktigt, men nästan. Etiketten finns ju inte.
Kräv ingen mer förklaring, den finns inte heller.
Farmor + släkten jag hoppas inte ni tror att jag hamnar i helvetet nu - det hade blivit så jobbigt. Jag t
Det finns inget jag vill berätta för er, inget speciellt. Jag har helt enkelt inget att berätta. Jag har nämligen tappat bort min sexuellaidentitets-etikett. Jag är inte homosexuell, jag är inte heller bi- eller heterosexuell. Jag är definitivt inte asexuell eller transexuell.
Så jag har inget att berätta, jag tänker inte komma ut ur garderoben för er.
Mamma, du gillar ju glass. Du säger inte såhär; "jag gillar bara chokladglass", eller; "jag gillar bara vaniljglass" du säger inte heller såhär; "jag gillar både chokladglass och vaniljglass - det är inte sorten som räknas det är glassen". Du gillar bara glass och du behöver inte säga mer. Det är bara så att du gillar glass.
Jag kan inte jämföra den sexuellaidentitets-etiketten jag inte har med glass, inte riktigt, men nästan. Etiketten finns ju inte.
Kräv ingen mer förklaring, den finns inte heller.
Farmor + släkten jag hoppas inte ni tror att jag hamnar i helvetet nu - det hade blivit så jobbigt. Jag t
