GANSKAGAY

Min dotter berättade för mig att hon är homosexuell.

Det var lördag och hon valde att stanna hemma under kvällen. Hon följde med mig och handlade under dagen, det hade hon inte gjort på åratal. Det kändes nästan som om hon hade något annat att säga - jag tänkte en stund att hon skulle berätta att hon var gravid, men jag stötte bort tanken rätt fort och tänkte att jag bara inbillade mig.

Klockan var lite över åtta på kvällen då hon satt uppkrupen i soffan och började gråta som ett litet barn. Jag tycker det känns så märkligt att se henne gråta, hon ser så stor ut nu, hon klarar sig själv - sista året på gymnasiet och hon flyttar nog hemifrån till hösten. Men då satt hon bara där och grät precis som hon gjorde när hon var mitt lilla, lilla barn. Jag sträcker mig emot henne och frågar hur det är fatt. Hon snörvlar. Hon tittar upp och sänger att det är lite jobbigt nu. Hon säger att hon är kär men att kärleken håller på att gå i kras. Jag flyttar mig närmare henne och stryker henne över håret. "Men lilla gumman" säger jag. "Det är så med kärlek, men du ska se att det faller ut på de sätt som det är tänkt - du får prata med honom". "Mamma, med henne". Så står världen stilla en stund. En, kanske två sekunder. Jag reser mig hastigt upp ur soffan och jag tänker att jag måste ha hört fel. Jag sätter mig i fåtöljen igen och tittar på min dotter, hon har slutat gråta och hon tittar på mig. "Mamma, det är ingen han, det är en hon. Det är Emelie." Jag vänder bort min blick, det känns som om hela min värld rasar saman. Jag känner en förtvivlan och tankarna virvlar runt i mitt huvud. Hon börjar gråta igen. Då brister det för mig. Jag gråter och skriker: "Hur kan du göra såhär mot mig?! Och så har du mage att gråta?"

Jag hör när hon stänger ytterdörren. Hon går utan att säga ett ord. Jag tänker att hon inte får och att jag blir orolig när hon är ute och jag inte vet var hon är. Men jag orkar inte prata med henne, inte nu. Hon kommer endå inte förstå hur jag känner. Jag gör mig en kopp te och tänker gå och lägga mig. Jag tänker att hon förstört min morgondag, då jag ska träffa mina gamla vänninor på stan och fika och ha trevligt. Vi pratar jämt om våra barn och jag får jämt glänsa med min solståle. Hon har goda betyg och många vänner. Men nu, jag kommer aldrig får några barnbarn och ska hon ta hem den där Emelie till jul? Vad ska grannarna säga? Och tänk om hon gifter sig, då kommer hela världen se hur dan hon är i bröllopsannonsen. Jag måste lugna ner mig! Jag tar ett djupt andetag. Det är säkert bara en fas, det kommer gå över. Innan jag somnar tänker jag att jag måste säga det till henne imorgon innan jag åker till stan. Ja, så måste det vara - det är bara en fas, det kommer att gå över. Hon är ju dessutom alldeles för ung för att veta sånt.

Och så somnar jag.