De halvt dolda
Jag tittar på "De halvt dolda" på SVT. Anvsnitt två grep mig ikväll. Jag tittar i allmänhet inte på TV men när jag hörde att Jonas Gardell stod för manus kunde jag helt enkelt inte låta bli, jag hoppades på historier som skulle överrumpla mig så "En komikers uopväxt" och dess efterföljande böcker. Mina förhoppningar är hittils uppnådda.
Den alkoliserade mamman med sina tre söner. När äldsta sonen fyller 16, är modern bakfull och går inte upp på morgonen och sjunger för sin son tillsammans med de yngre sönerna. De tre brödrarna sitter på sängkanten och 16åringens nazistflagga lyser rött och vardagligt ovanför deras huvuden. När födelsedagsbarnet senare är i skolan rånar han och kompisen David, judejävlen. David är förälskad i Birk, han är livrädd för att någon ska förstå. Hans mamma har förstått - men hon säger ingenting.
För en sådär 30 år sedan dör en mamma när hon faller i en isvak under en skridskotur med sin yngsta son. De två andra sönerna och dras lillebror lämnas ensamma med moderns vännina tills deras far kommer hem från en missionärsresa. Familjen är mycket religiös - älsta sonen tvivlar på Jesu kärlek. Henrik, mellanbrodern, vet inte om han besväras eller förundras av bibelskoleläraren som uppenbart är förälskad i honom. I ett radhus sitter en man och läser i tidningen om att en pojke såg sin mamma drunkna, hans hustru konstaterar att det var samma dag som de båda också promenerade över isen. Men de var välbehållna när de kom fram. Äktenskapet är dock trasigt, ett missfall verkar ha skapat slitningar samtidigt mannens aggressioner går ut över hans äkta maka.
En ensam tant somnar in då hon konstaterat att alla i hennes telefonbok är döda - hon får heller inget svar när hon ringer sin son.
Det här berör mig på så många plan. Och jag känner igen - inte bara från mitt eget liv. Men människor jag möter och deras livsöden. Jag tänker mest på nazistsonen och mamman som dricker. Vad som påverkar och var hatet kommer ifrån. Hur en hel familj tror att Den heliga ande faktist är vägen och vilka slitningar det blir om någon bryter upp från en livsstil.
David är jag, när jag var 15. Livrädd men samtidigt förhoppningsfull och väldigt nyfiken på något som känns som en dödssynd. Att gömma sig och att dölja. Ensam i världen, så känns det lite grann.
Jag längtar till nästa torsdag - då kommer del tre av "De halvt dolda".
Den alkoliserade mamman med sina tre söner. När äldsta sonen fyller 16, är modern bakfull och går inte upp på morgonen och sjunger för sin son tillsammans med de yngre sönerna. De tre brödrarna sitter på sängkanten och 16åringens nazistflagga lyser rött och vardagligt ovanför deras huvuden. När födelsedagsbarnet senare är i skolan rånar han och kompisen David, judejävlen. David är förälskad i Birk, han är livrädd för att någon ska förstå. Hans mamma har förstått - men hon säger ingenting.
För en sådär 30 år sedan dör en mamma när hon faller i en isvak under en skridskotur med sin yngsta son. De två andra sönerna och dras lillebror lämnas ensamma med moderns vännina tills deras far kommer hem från en missionärsresa. Familjen är mycket religiös - älsta sonen tvivlar på Jesu kärlek. Henrik, mellanbrodern, vet inte om han besväras eller förundras av bibelskoleläraren som uppenbart är förälskad i honom. I ett radhus sitter en man och läser i tidningen om att en pojke såg sin mamma drunkna, hans hustru konstaterar att det var samma dag som de båda också promenerade över isen. Men de var välbehållna när de kom fram. Äktenskapet är dock trasigt, ett missfall verkar ha skapat slitningar samtidigt mannens aggressioner går ut över hans äkta maka.
En ensam tant somnar in då hon konstaterat att alla i hennes telefonbok är döda - hon får heller inget svar när hon ringer sin son.
Det här berör mig på så många plan. Och jag känner igen - inte bara från mitt eget liv. Men människor jag möter och deras livsöden. Jag tänker mest på nazistsonen och mamman som dricker. Vad som påverkar och var hatet kommer ifrån. Hur en hel familj tror att Den heliga ande faktist är vägen och vilka slitningar det blir om någon bryter upp från en livsstil.
David är jag, när jag var 15. Livrädd men samtidigt förhoppningsfull och väldigt nyfiken på något som känns som en dödssynd. Att gömma sig och att dölja. Ensam i världen, så känns det lite grann.
Jag längtar till nästa torsdag - då kommer del tre av "De halvt dolda".
Idag är jag arg: Vi är på rätt väg - men har hamnat så förbannat snett!
Nytt år - nya förhoppningar. Eller?!
Jag tittade på SVT: "Selma" i SVT Play härromdagen och är så innerligt glad att det oftast går lättare att vara öppet homosexuell nuförtiden. 100 år har gått sedan Selma tog emot Nobelpriset i litteratur - hade hon tagit emot priset i år hade hon också haft möjligheten att ingå äktenskap med sin Valborg. Ja, om förslaget om att ändra i äktenskapsbalken nu går igenom, men det gör det väl, har de sagt.
Men för hundra år sedan gick det bara inte, ordet homosexuell fanns inte. Man sa att Selma Lagerlöf skulle vara slut som författare om hon gått ut med sin icke existerande heterosexuallitet. Gemeneman rasar inte mot det som är lite mer queer idag. Men idioterna finns.
Tidigt i morse kom frustrationen till mig i ett SMS. Det talades om liv och död beroende på hetero- eller homosexuallitet. Sånt vet man att det finns, men man tänker att det inte finns i ens närhet. Plötsligt blir det så svart och vitt. Leva eller dö. Smyga eller leva.
Nyligen läse jag "No tears for Queers" av Johan Hilton - ett reportage om hatbrott. Män dödas inte på grund av hämd eller svartsjuka, de dödades av psykiskt friska människor som inte kände de mördade männen ifråga. Men de visste att männen var homosexuella och därför skulle de knäppas.
Tänk att det fortfarande finns galningar, människor som är så sjuka i huvudet att andra människor ska behöva gå omkring och vara rädda och ledsna. Frukta för sina liv. För något de inte rår för - för något som är en del av vem de är.
Nej, jag blir så fruktansvärt arg. Arg, arg, arg! Och ledsen och besviken och nästan lite förvirrad - för även om vi till synes verkar vara på rätt väg, har vi hamnat så förbannat snett!
Jag tittade på SVT: "Selma" i SVT Play härromdagen och är så innerligt glad att det oftast går lättare att vara öppet homosexuell nuförtiden. 100 år har gått sedan Selma tog emot Nobelpriset i litteratur - hade hon tagit emot priset i år hade hon också haft möjligheten att ingå äktenskap med sin Valborg. Ja, om förslaget om att ändra i äktenskapsbalken nu går igenom, men det gör det väl, har de sagt.
Men för hundra år sedan gick det bara inte, ordet homosexuell fanns inte. Man sa att Selma Lagerlöf skulle vara slut som författare om hon gått ut med sin icke existerande heterosexuallitet. Gemeneman rasar inte mot det som är lite mer queer idag. Men idioterna finns.
Tidigt i morse kom frustrationen till mig i ett SMS. Det talades om liv och död beroende på hetero- eller homosexuallitet. Sånt vet man att det finns, men man tänker att det inte finns i ens närhet. Plötsligt blir det så svart och vitt. Leva eller dö. Smyga eller leva.
Nyligen läse jag "No tears for Queers" av Johan Hilton - ett reportage om hatbrott. Män dödas inte på grund av hämd eller svartsjuka, de dödades av psykiskt friska människor som inte kände de mördade männen ifråga. Men de visste att männen var homosexuella och därför skulle de knäppas.
Tänk att det fortfarande finns galningar, människor som är så sjuka i huvudet att andra människor ska behöva gå omkring och vara rädda och ledsna. Frukta för sina liv. För något de inte rår för - för något som är en del av vem de är.
Nej, jag blir så fruktansvärt arg. Arg, arg, arg! Och ledsen och besviken och nästan lite förvirrad - för även om vi till synes verkar vara på rätt väg, har vi hamnat så förbannat snett!
Tankar om att sluta skämas - bland folk
Och så var det då nytt år och nya tag.
Personligen brukar jag aldrig ha nyårslöften, jag tycker inte det känns varesig viktigt eller vesäntligt. Men igår kväll när jag drack champange direkt ur flaska i gott sällskap kände jag att en sak ska jag i alla fall lova mig själv. Från och med nu ska jag sluta skämmas. Sluta skämmas över att inte passa in i heteronormen. För mig har min icke heterosexuellaläggning inte varit något jag skämts över på ett bra tag - men fortfarande tänker jag att "det inte är sådant man pratar om bland folk". Men varför i världens värld ska jag hela tiden behöva säga "personen" istället för min förra flickvän? (Det är inte bara orättvist mot mig själv, det blir även en sjuk meningsbyggnad). Varför låter jag bli att delta i de så vanliga konversationerna om kärlek och sex? Egentligen bara för att jag på något sätt skämts.
Men när jag drack champangen direkt ut flaskan i det goda sällskapet insåg jag att jag inte behöver skämas - mitt goda sällskap (till lika nya umgängeskrets) höjer nog inte ens på det ena ögonbrynet om jag skulle prata om min förra flickvän. Jag ska helt enkelt sluta skämas. Och börja prata om det mest vesäntliga och kanske bland det viktigaste bland folk - för kärlek det pratar man ju om.
Personligen brukar jag aldrig ha nyårslöften, jag tycker inte det känns varesig viktigt eller vesäntligt. Men igår kväll när jag drack champange direkt ur flaska i gott sällskap kände jag att en sak ska jag i alla fall lova mig själv. Från och med nu ska jag sluta skämmas. Sluta skämmas över att inte passa in i heteronormen. För mig har min icke heterosexuellaläggning inte varit något jag skämts över på ett bra tag - men fortfarande tänker jag att "det inte är sådant man pratar om bland folk". Men varför i världens värld ska jag hela tiden behöva säga "personen" istället för min förra flickvän? (Det är inte bara orättvist mot mig själv, det blir även en sjuk meningsbyggnad). Varför låter jag bli att delta i de så vanliga konversationerna om kärlek och sex? Egentligen bara för att jag på något sätt skämts.
Men när jag drack champangen direkt ut flaskan i det goda sällskapet insåg jag att jag inte behöver skämas - mitt goda sällskap (till lika nya umgängeskrets) höjer nog inte ens på det ena ögonbrynet om jag skulle prata om min förra flickvän. Jag ska helt enkelt sluta skämas. Och börja prata om det mest vesäntliga och kanske bland det viktigaste bland folk - för kärlek det pratar man ju om.
